danovellsaboutyohio.blogg.se

Jag sitter ensam vid mitt köksbord och funderar över gårdagen.

   - Vem fan var det? frågar jag mig själv. Är jag tillsammans med den där killen nu? Jag vet ju inte ens vad han heter! Jag vill träffa honom igen, men jag vet inte vart han bor och jag har inte hans telefonnummer. Det slår mig att han kanske är vid bänken där vi träffades igen! Jag tog på mig tröjan han köpte till mig igår och mina skor och sprang sedan ut ur lägenheten. 

   När jag är ungefär 10 meter ifrån bänken ser jag killen med blått hår sitta och blicka ut över parken. Det är han! Jag har hittat honom! Jag springer fram till bänken och satte mig bredvid honom.

   - Heej! säger jag glatt. Han svarar inte utan putar med läpparna och har armarna i kors.

När han inte svarar blir jag irriterad och försöker få hans uppmärksamhet genom att trycka upp mina händer i hans ansikte. När han inte reagerar på det svänger jag över mina ben över hans och kramar hans huvud.

   Han försöker dölja sitt leende men ger upp när jag har mina fötter i hans knä och min rumpa i hans ansikte.

   - Okej, okej! Jag ger mig! säger han och börjar skratta. Jag sätter mig ner på bänken bredvid honom och stämmer in i hans skratt.

   - Men vad gör du här? frågar killen.

   - Jag letar efter dig. Vi fick ju aldrig lära känna varandra! Och eftersom vi är tillsammans så kanske jag bör veta ditt namn.., svarar jag och ler.

   Pojken ger ifrån sig ett pipande ljud och pressar ihop sina kinder.

   - Menar du verkligen det? frågar han uppspelt. Jag nickar och ler.

   - Så, vad heter du? frågar jag. Han släpper sina kinder och ler.

   - Jag heter Max! svarar han och sträcker fram handen. Jag tar den och skakar den.

   - YOHIO, säger jag.Han skrattar åt mig.

   - Vad fan är det för namn? frågar han. Jag börjar rodna svagt och släpper hans hand.

   - Jag.., säger jag oförmögen att få fram resten av svaret.

   - Jag..? frågar Max.

Istället för att svara tar jag hans hand och springer bort mot ett kafe några meter bort.

   När vi stiger in på kafeet känner jag igen mig direkt. Jag har varit här förut. Jag känner doften av nybakta bullar och minnen kommer tillbaka som bilder till mig. Jag ser en ung pojke och en ung flicka ligga på golvet med läsk spilld över dem. De skrattade. Sedan ser jag två tonåringar sitta och läsa och peka i en tidning. De båda ser rädda ut, som de vet att de kommer förlora varandra vilken sekund som helst. Sedan ser jag att det är jag som sitter där. Det är jag som sitter och gråter. Ett namn kom till mig. Minoo. Min föredetta flickvän. Vi var tvugna att göra slut när tidningarna började skriva och fansen började hota henne. Det ledde till att hon tog självmord. Jag minns att jag satt inne i min lägenhet och grät i flera månader efter det. Jag visste inte ifall jag skulle överleva.

   Mina ben vill inte bära mig längre och sakta förs jag mot golvet. Mitt huvud bultar och jag känner hur yrseln närmar sig. 

   - YOHIO..? säger Max frågande och han sätter sig på huk. 

   Jag gräver in mitt ansikte i mina lår, precis som när jag tog beslutet att lämna Minoo.

Jag känner att Max stryker sin hand över min rygg, precis som Minoo alltid brukade göra.. 

   Jag ser på honom med en förskräkt blick och jag ser hur Max blir allt säkrare i sina tankar. Tillslut drar han med mig ut och tar ett fast tag om mig, han fortsätter bortåt, troligtvis hem till honom. 

   Vägen är kort och vi är hemma hos honom på nolltid. 

   - Hur mår du? frågar Max när han placerat mig i sin soffa. 

Jag lutar mig bakåt mot kudden och sakta stänger jag mina ögon. 

Max försvinner ut till köket och kommer tillbaks med en hink. 

   - Här, ifall du behöver.., Säger han och ger mig den gråa hinken. 

   Jag tar emot den och spyr på komando. Max håller undan mitt hår och jag känner hur allt i min mage sugs ut. När jag känner mig färdig torkar Max bort allt kräk från min mun, ger mig ett täcke och ett glas cola för att få bort den vidriga smaken ur munnen. 

   - Vad är det som händer? frågar Max tillsist, då jag kvicknat till.

   - Minnen.., svarar jag och skruvar på mig, jag vill inte prata om det.

   - Berätta..? fortsätter Max.

   - Jag hade en flickvän .. börjar jag och ser hur Max blick söker sig längre och längre in i mina ögon.

Jag andas tungt.

   - Hon jobbade där innan, hon tog livet av sig.., fortsätter jag och försöker tränga bort alla minnen som söker sig framåt. Max andas tyst en stund innan han ger mig en kram. Det var ett tag sedan och fick en ordentlig kram utav någon, det behövdes .. 

   - Ifall du inte är redo för ett förhållande, förstår jag.., säger han och reser sig upp, han går bortåt.

   - Nej, säger jag och på en millisekund springer jag bort mot honom och håller ett fast tag om hans arm. 

Han ger mig en undrande blick och ett svagt leende.

   - Jag är redo, jag är redo att älska igen, säger jag och kysser honom. 

 

OBS!
YOHIO är INTE homosexuell på riktigt! Det här är bara en fanfiction om honom och det har INTE hänt på riktigt! Det är likadant med ALLA noveller vi skriver! INGEN novell är på riktigt om vi inte säger att den är sann.

Tack så mycket för er uppmärksamhet! (:

(Och förlåt så mycket till HeLpMeScReAm för att jag skrev det här utan dig, men jag tyckte det var nödvändigt, och dessutom tvingade min mamma mig o.o Döda mig inte! o.o )

/Amaya ^-^

Jag sitter i mitt stilla tystnad och njuter utav sommarvärmen. 

   Jag börjar pilla lite på min telefon då plöttsligt en manlig individ med blått hår sätter sig brevid mig. 

   Jag kollar upp och ser att han är i samma ålder som jag. Han ser på mig med en blick som är snäll och att han inte vill kidnappa mig. 

   - Heej, säger han hastigt och ler. 

   - Heej, svarar jag tvekande och tittar tillbaks på min mobil. 

   - Har du en flickvän? frågar han och har samma sjuka blick som innan.

   - Näh, svarar jag och lyfter ena ögonbrynet. 

   - Bra, då kan ju vi bli tillsammans, säger han lyckligt och lutar sig bakåt.

   - Va? ifrågasätter jag och för en gångs skull lägger jag undan mobilen.

   - Du kanske inte gillar killar, säger han besviket.

   - Jo, men - säger jag men blir avbruten.

   - Tycker du jag är ful? frågar han och ger mig en granskande blick.

   - Nej, det gör jag inte, svarar jag irriterat.

   - Bra! Då kan vi bli tillsammans, säger han lyckligt och reser på sig. 

Han tar min hand innan jag hinner portestera och han leder mig in mot staden. 

Vi går igenom en massa afärer och jag granskar honom från top till tå, försöker få reda på om han är sinessjuk. Men efter ett tag finner jag honom ganska gullig. Jag kanske inte är så hetrosexuel som jag säger att jag är .. 

 

   - Denna hade varit skit fin på dig! utbrister pojken, manen, individen. 

Han drar med mig in i provhytten och sliter av mig tröjan. 

   Jag börjar rodna, jag har aldrig varit så här naken framför en annan man förut. 

   Han lägger märke till mina röda kinder och ler. 

Han hjälper mig att få på mig tröjan och ser på mig med sina bruna ögon.

   - Du är fin i denna tröjan, säger han och checkar in prislappen samtidigt som han har av tröjan igen. 

   - Herre gu', säger han och går ut ur provhytten med tröjan i handen. Du får klara dig själv en stund, tillägger han och jag blir stående kvar. Vad sjutton har nyss hänt? 

   Jag bytte till min egna tröja och börjar överväga om jag skall rymma eller inte. 

   Jag smyger försiktigt ut och återgår till parkbänken där jag satt innan.

 

   Efter en stund kommer individen tillbaka, gråtande med en påse i handen.

Han plaserar sitt ansikte i mitt knä och snyftar högljutt.

   - Vart var du? jag blev så orolig, säger han mellan snyftningarna. 

Han trycker upp påsen in mitt ansikte. 

   - Varsågod, säger han och går iväg. 

   Sakta men säker öppnar jag påsen, där ligger tröjan jag provade. 

   Jag går min väg, hemmåt, då jag inser att han var den rätta, jag måste hitta pojken.