danovellsaboutyohio.blogg.se

Jag sitter i mitt stilla tystnad och njuter utav sommarvärmen. 

   Jag börjar pilla lite på min telefon då plöttsligt en manlig individ med blått hår sätter sig brevid mig. 

   Jag kollar upp och ser att han är i samma ålder som jag. Han ser på mig med en blick som är snäll och att han inte vill kidnappa mig. 

   - Heej, säger han hastigt och ler. 

   - Heej, svarar jag tvekande och tittar tillbaks på min mobil. 

   - Har du en flickvän? frågar han och har samma sjuka blick som innan.

   - Näh, svarar jag och lyfter ena ögonbrynet. 

   - Bra, då kan ju vi bli tillsammans, säger han lyckligt och lutar sig bakåt.

   - Va? ifrågasätter jag och för en gångs skull lägger jag undan mobilen.

   - Du kanske inte gillar killar, säger han besviket.

   - Jo, men - säger jag men blir avbruten.

   - Tycker du jag är ful? frågar han och ger mig en granskande blick.

   - Nej, det gör jag inte, svarar jag irriterat.

   - Bra! Då kan vi bli tillsammans, säger han lyckligt och reser på sig. 

Han tar min hand innan jag hinner portestera och han leder mig in mot staden. 

Vi går igenom en massa afärer och jag granskar honom från top till tå, försöker få reda på om han är sinessjuk. Men efter ett tag finner jag honom ganska gullig. Jag kanske inte är så hetrosexuel som jag säger att jag är .. 

 

   - Denna hade varit skit fin på dig! utbrister pojken, manen, individen. 

Han drar med mig in i provhytten och sliter av mig tröjan. 

   Jag börjar rodna, jag har aldrig varit så här naken framför en annan man förut. 

   Han lägger märke till mina röda kinder och ler. 

Han hjälper mig att få på mig tröjan och ser på mig med sina bruna ögon.

   - Du är fin i denna tröjan, säger han och checkar in prislappen samtidigt som han har av tröjan igen. 

   - Herre gu', säger han och går ut ur provhytten med tröjan i handen. Du får klara dig själv en stund, tillägger han och jag blir stående kvar. Vad sjutton har nyss hänt? 

   Jag bytte till min egna tröja och börjar överväga om jag skall rymma eller inte. 

   Jag smyger försiktigt ut och återgår till parkbänken där jag satt innan.

 

   Efter en stund kommer individen tillbaka, gråtande med en påse i handen.

Han plaserar sitt ansikte i mitt knä och snyftar högljutt.

   - Vart var du? jag blev så orolig, säger han mellan snyftningarna. 

Han trycker upp påsen in mitt ansikte. 

   - Varsågod, säger han och går iväg. 

   Sakta men säker öppnar jag påsen, där ligger tröjan jag provade. 

   Jag går min väg, hemmåt, då jag inser att han var den rätta, jag måste hitta pojken.